Envis D knulla henne mjukt

DEL TVÅ

*****

Gå vidare

*****

På morgonen satt jag vid mitt skrivbord när Hanratty kom in.

"Har någon skjutit din hund?" frågade Hanratty.

"Vad?"

"Du ser lite nere i morse," sa han. "Tänkte bara att någon kanske har skjutit din hund eller något."

Jag ville verkligen inte prata om mitt problem men jag visste att jag inte kunde hålla det hemligt, inte för Hanratty i alla fall.

"Carrie och jag separeras", sa jag.

"Vad. Du kan inte mena allvar."

"Tyvärr är jag helt seriös."

"Vad fan gjorde du?"

"Varför antar du att jag gjorde något fel?" Jag frågade.

"För att jag vet att Carrie inte skulle göra det."

Jag var frestad att ifrågasätta Hanrattys åsikt men bestämde mig för att låta bli.

"Vi har bara några problem och bestämde oss för att kanske lite tid emellan kan hjälpa."

"Man, jag är ledsen att höra det," sa Hanratty. "Ni var min bild av hur ett äktenskap borde vara. Tror du att ni kommer att bli ihop igen?"

"Jag vet verkligen inte. Jag hoppas att vi kan lösa det", sa jag. "Kan vi inte prata om det här nu?"

"Okej. Men om du vill prata senare, låt mig bara veta."

"Tack, jag uppskattar det."

Hanratty gick för att prata med några av de andra officerarna i trupprummet och lämnade mig till mina mörka tankar. Mina känslor var blandade mellan ilska och sorg. Jag ringde nästan Carrie för att berätta för henne att jag ville skiljas men jag visste att det inte var det jag verkligen ville. Jag ville att saker och ting skulle vara som de var innan jag fick det första telefonsamtalet.

Vid 10:00 AM insåg jag att jag inte skulle få något arbete gjort så jag lämnade stationen. Jag loggade ut min omärkta bil och körde hem. Jag gick inte in, jag satt bara på uppfarten och stirrade på ytterdörren. Carrie var på jobbet så det fanns ingen anledning för mig att inte gå in i huset men jag kunde bara inte få mig själv att gå ur bilen. Det kändes inte som hemma längre. Jag hade sovit i gästrummet den föregående natten och jag ville inte göra det igen. Jag visste att jag skulle behöva hitta ett ställe att bo men jag hade svårt att ta det första steget.

Min första tanke var att gå och prata med Ted Brostek, en gammal vän från min gymnasietid. Ted var chef för Riverview Apartments på Fort Street. Fort Street är en annan del av väg 32 där den passerar genom Brodricksburg. Riverview Apartments ligger på den västra sidan av gatan och bara lägenheterna på tredje våningen som vetter mot öster har faktiskt utsikt över floden.

"Hej Brian, vad är det som händer. Du är väl inte här för att arrestera mig?" var hälsningen jag fick när jag gick in på Ted Brosteks kontor.

"Jag borde arrestera dig bara för att du är så ful", sa jag.

"Tja, min fru kanske håller med om det men mina flickvänner skulle inte."

Jag skrattade faktiskt åt det. Det var första gången jag skrattade på ganska länge.

"Hur har du haft det, Ted?"

"Jag mår bra. Hur är det med dig?"

"Om jag mådde bättre skulle jag behöva skjuta mig själv", sa jag.

"Så, är det här ett socialt besök eller ett företag?"

"Jag antar att det är affärer. Jag måste hitta en lägenhet," sa jag.

"Lägenhet. För dig?"

"Ja."

"Vad händer?"

"Carrie och jag är separerade."

"Jag är ledsen att höra det. Tror du att ni kommer att bli ihop igen?"

"Hoppas det, men vem vet?" Jag sade. "Har du några öppningar?"

"Jag har ett par trerumslägenheter öppna just nu men jag tror inte riktigt att du skulle vilja ha något så stort och att du skulle behöva skriva på ett ettårigt hyresavtal," sa Ted. "Du kanske inte vill teckna ett års hyreskontrakt om du och Carrie blir tillsammans igen. Jag öppnar ett tvårumsrum om ett par veckor och jag kan ge dig ett 9 månaders hyreskontrakt Ryska singlar Am det."

"Jag behöver något direkt," sa jag. "Jag måste komma ut ur huset idag om det är möjligt."

"Oh shit, jag glömde nästan. Jag har en hyresgäst som lämnade för ett tillfälligt jobb Berättelse om avsugningstips Europa förra veckan och han hade frågat mig om jag kunde hjälpa honom att hitta någon att hyra ut hans lägenhet i andra hand under de kommande sex månaderna. Det är bara ett sovrum men det är på tredje våningen och det är fullt möblerat. Det skulle vara perfekt för dig."

Efter att ha tittat på lägenheten skrev jag snabbt på ett andrahandsavtal. Jag gick sedan tillbaka till huset och packade ihop så många av mina kläder och personliga saker jag kunde bära och tog över dem till lägenheten. Jag lämnade Carrie en lapp där jag sa att jag hade hittat ett ställe att bo och att jag skulle komma över på helgen för att hämta resten av mina saker. Jag vet inte varför men jag berättade inte för henne var jag skulle bo.

*****

Förföljaren

*****

Under de kommande veckorna gick jag bara igenom rörelserna på jobbet. Hanratty gjorde sitt bästa för att försöka muntra upp mig men jag var helt enkelt inte på humör för att bli uppmuntrad. Jag tillbringade mina dagar med att försöka intala mig själv att jag inte brydde mig om vad Carrie gjorde men jag visste att det var en lögn. Jag visste det eftersom jag varje kväll satt i min bil ett halvt kvarter från huset och tittade på om Carrie gick ut eller om hon hade några besökare. Hon gick inte ut annat än sina vanliga möteskvällar och hon hade inga besökare.

Några gånger satt jag utanför advokatkontoren där Carrie arbetade och följde efter henne för att se vart hon var på väg när hon lämnade kontoret. På onsdagen den första veckan ringde jag Carrie tre eller fyra gånger om dagen. Först hade hon tålamod med mig, men den andra veckan kunde jag se att mina samtal gjorde henne arg. Jag visste att jag borde sluta men jag kunde inte. Jag trodde verkligen inte att jag gjorde något fel. Hon var trots allt min fru.

Följande måndag när jag återvände till min lägenhet efter jobbet möttes jag vid min dörr av en man som jag inte kände igen.

"Löjtnant Brian Hobbs?" han frågade.

Jag sa ja."

Han räckte mig ett vikt pappersark och sa: "Du har blivit serverad." Sedan gick han iväg.

Jag fick genast ont i magen. Jag var säker på att jag precis blivit serverad med skilsmässopapper. Jag tittade inte på dem. Jag trodde på något sätt att om jag inte tittade på dem så var de inte på riktigt. Jag gick in i lägenheten och släppte papperen på matbordet och gick in i sovrummet och satte mig på sängen.

"Vad gör jag nu?" Jag frågade mig själv, men det kom inget svar.

Jag vet inte hur länge jag satt där innan jag tvingade mig själv att gå upp. Jag gick in i köket och hällde upp två fingrar av Scotch och satte mig sedan vid matbordet.

Jag stirrade på det vikta pappret medan jag tog i en mun full Scotch och lät det bränna sig ner till min mage. Jag tog en andra svälj innan jag plockade upp pappren från bordet och vek upp dem.

Det var inte vad jag trodde men det var inte mycket bättre. Istället för skilsmässopapper hade jag fått ett besöksförbud. Ordern sa i princip att jag inte skulle ha någon kontakt med Carrie. Inga telefonsamtal, inga e-postmeddelanden, inget att stanna vid hennes kontor eller huset och jag skulle inte Resultat för Russian Woman Ru inom femtio fot från henne.

När jag väl kom över lättnaden över att det inte var skilsmässopapper kände jag min ilska växa fram. Hur vågar hon ta ut ett besöksförbud mot mig. Jag var inget hot mot henne. Hon visste att jag aldrig skulle skada henne. Min första impuls var att sträcka mig efter telefonen och ringa henne. Jag ville berätta för henne vad jag tyckte om hennes besöksförbud men så slog det mig. Om jag ringde henne skulle jag bryta mot ordern. Under de följande två timmarna satt jag i ilska när jag försökte komma på hur jag skulle hantera beställningen. Till Vacker Pussy Story insåg jag att jag var tvungen att lyda besöksförbudet. Att bryta mot ordern skulle inte hjälpa mig att lösa mina problem med Carrie och jag hade inte råd att bli arresterad för att ha brutit mot ordern. Jag visste att jag inte skulle sättas i fängelse för att ha brutit mot ordern, men det kunde göra slut på alla förhoppningar jag hade om att någonsin bli polischef i Brodricksburg eller någon annanstans.

Till slut bestämde jag mig för att jag skulle lyda besöksförbudet och inte göra några försök att kontakta Carrie. Jag bestämde mig för att ta det till det yttersta. Det fanns fortfarande några av mina personliga saker i huset så jag kontaktade en advokat och fick honom att kontakta advokaten som skrev upp Carries besöksförbud.Min advokat informerade hennes advokat, som också var hennes chef Richard Mitchell, att jag behövde tillgång till huset för att få min egendom och bad att hon inte skulle vara närvarande medan jag var där.

För att komma vidare med mitt liv begravde jag mig i mitt arbete.

*****

Tillbaka i sadeln

*****

Måndag morgon, innan Hanratty kom, grävde jag fram mina anteckningar från min utredning av kommissionär Buske. Jag läste igenom allt jag hade och till slut var allt jag hade en misstanke. Jag visste att jag inte kunde sätta ut hans hus igen. Kapten Ross hade gjort det klart så jag måste följa en annan takt.

Den morgonen åkte jag med Hanratty till Dunkin Donuts och sedan kollade vi på skolområdet. Vi tillbringade sedan resten av dagen med att följa upp några av de föremål jag hade sett på OAR.

Jag frågade Hanratty om han ville stanna för en drink efter jobbet.

"Kan inte ikväll. Jag har en dejt med Linda."

"Hur går det för er två?" Jag frågade.

"Bra. Jag tror att hon kan vara den. Jag är skyldig Carrie mycket tid för det," sa han.

Jag kände en smärta i bröstet när han sa det men jag släppte det utan kommentarer.

"Vad sägs om att vi slutar i morgon kväll?" Hanratty föreslog.

"Låter bra", sa jag. "Vi ses i morgon bitti."

Jag satt vid mitt skrivbord i några minuter efter att Hanratty gick och kapten Ross stannade förbi.

"Vad gör du fortfarande här efter fem?" han frågade.

"Titta över mina anteckningar om något jag har arbetat med."

"Vad är det?"

"Jag vill helst inte säga det förrän jag har tillräckligt med bevis för att gå till åklagarmyndigheten," sa jag.

Ross gjorde ett ljud som var ett slags fnys och sa: "Lycka till med det."

Jag undrade om jag hade tryckt på rätt knapp. Ross kunde inte säkert veta att jag undersökte kommissionären och det borde inte finnas någon anledning för honom att misstänka att jag var det. Jag tänkte bara att jag skulle plantera ett frö av en idé i hans huvud och se vad som händer.Om han på något sätt var kopplad till kommissionsledamoten, skulle han oroa sig för att jag undersökte honom och skulle han försöka hålla mig borta som han gjorde den kvällen jag satte ut kommissionärens hus?

Efter att Ross gick stängde jag mitt skrivbord och gick ut för att göra något som jag personligen tyckte var osmakligt.

En halvtimme efter att ha lämnat kontoret stod jag parkerad tvärs över gatan från Farlow Reality. Femton minuter efter att jag kom, gick Stephen Farlow ut ur byggnaden och fick i sin silverfärgade Lexus. När han drog iväg från trottoarkanten drog jag mig ut och följde efter honom. Eftersom jag inte hade någon aning om vart han kunde vara på väg planerade jag bara att följa och lära mig vad jag kunde om honom.

Farlow körde ungefär tre kvarter och drog sedan in på parkeringen vid en liten taverna. Jag väntade tills han var inne innan jag körde in på parkeringen. Jag körde min privata bil så att jag inte skulle märkas. Genom det främre fönstret kunde jag bara se Farlow som satt vid baren. Jag väntade tillräckligt länge på att han skulle ha beställt sin drink innan jag gick in.

Jag ignorerade Farlow när jag gick till baren och beställde ett Yuengling-drag. När bartendern ställde upp glaset framför mig tittade jag på Farlow som om jag precis hade märkt att han satt där.

"Hej, Stephen, hur mår du?"

"Jag mår bra, Brian. Hur mår du?"

"Jag har inte sett dig på ett tag. Hur går det med fastighetsbranschen?"

"Bra, varför frågar du. Du vill sluta med polisarbetet och bli en av mina agenter."

"Jag är säker på att jag skulle kunna tjäna mer pengar på att göra det men jag tror att jag kommer att hålla mig till att spränga huvuden med min nattsticka," sa jag.

"Om du någonsin skulle vilja byta jobb, låt mig veta. Jag sponsrar dig gärna genom fastighetsskolan."

"Tack för erbjudandet. Jag ska ha det i åtanke," sa jag.

"Snälla gör det," sa Farlow. "Det kommer att värmas upp i fastighetsbranschen här inom en snar framtid. Vi får ett stort intresse från byggherrar som vill börja bygga i området."

Jag lyckades hålla Farlow prata och köpte sedan en drink till honom och föreslog att vi skulle sitta vid ett bord. Farlow köpte nästa omgång drinkar och då bestämde jag mig för att det var dags att släppa hammaren, men så försiktigt jag kunde.

"Det är lite roligt att jag stötte på dig idag", sa jag. "För ett par dagar sedan stötte jag på George och Karen Murphy."

"Verkligen. Var bor de nu?"

"De bor i Maryland. De var precis på väg och jag stötte på dem i Cracker Barrel Restaurant utanför Hampton Inn," ljög jag. "De bjöd in mig att gå med dem på frukost."

"Hur mår de?"

"De såg riktigt bra ut. Anledningen till att jag tog upp det här är för att de sa att de såg dig i oktober. De var ute i Las Vegas och de såg dig med Glen Buske. De försökte få din uppmärksamhet men du såg inte dem och de förlorade dig ur sikte innan de kunde ta sig över rummet."

Nu väntade jag bara för att se om Farlow skulle ljuga om att vara i Vegas. Jag märkte att hans ansikte blev rött men han sa inget direkt. Till slut frågade Farlow: "Vet någon annan att jag var där ute?"

"Jag vet inte. Jag nämnde det inte för någon."

Farlow såg lättad ut men verkade inte redo att säga något mer så jag var tvungen att trycka på det.

"Lyssna, Stephen, du behöver inte känna dig obekväm över det här. Jag kunde bry mig mindre vad du gjorde där ute. Det är inte som att jag blev förvånad när familjen Murphy berättade för mig att du var där. Fast jag tror inte att de förstod betydelsen."

"Du kommer väl inte säga något?" han frågade. "Jag menar. Kommissarien är en gift man och han har två barn. Detta skulle förstöra hans familj."

"Jag skulle aldrig säga något", lovade jag. "Jag är bara nyfiken, hur länge har du och Glen setts?"

"I ungefär tre år," sa Farlow, "men aldrig i stan. Glen tar mig med sig när han går utanför stan för möten. Vi är älskare men vi är inte kära. Av affärsskäl vill jag inte ha folk att veta att jag är gay så jag har ingen älskare här i Brodricksburg.Glen är en familjefar och han har ett viktigt jobb och sitt rykte att skydda så han lever ett rakt liv här och tar mig med sig när han reser. Jag har undrat hur lång tid det skulle ta för någon i Brodricksburg att komma ikapp."

"Oroa dig inte, ingen i Brodricksburg har fattat det. Jag är den enda som vet och det var av en slump jag fick reda på det. Och om jag inte kände dig lika bra som jag gör skulle jag inte ha trott. allt av att du är i Las Vegas med Glen. Din hemlighet är säker hos mig."

Jag kunde se lättnaden i Farlows ansikte. Jag beställde en omgång drinkar till och gick sedan till jobbet med att få information från honom. Jag bara ledde honom så att han berättade för mig vad jag ville veta utan att egentligen behöva ställa en massa frågor.

När jag kom hem den kvällen mådde jag inte så bra med mig själv. Klockan var strax efter nio så jag ringde chef Pasiak och sa att jag skulle vilja prata med honom på morgonen.

*****

Möte med chefen

*****

"Vad har du för mig, Brian?"

"Jag måste hantera det här försiktigt för att skydda min källa."

"Okej, förstod", sa chefen.

"Kommissarie Buske var inte ensam på sin resa till Las Vegas förra året. Han har en affär och han tog sin älskare med sig."

Chefens ögon öppnades lite större, "Verkligen?"

"Jag träffade hans älskare i går kväll och lyckades få lite information."

"Du försökte inte tvinga eller utpressa information från den här personen, eller hur?"

"Nej, sir. Det kom bara fram i samtalet," sa jag.

"Jag slår vad om att det gjorde det," sa chefen med ett slug leende.

"Av utgiftsrapporten och kvitton som kommissionär Buske lämnade in för Vegas-resan kunde jag fastställa att kommissionären hade tagit med sig någon på resan och jag upptäckte senare att det inte var hans fru. När jag granskade hans utgiftsrapportfann jag att allt han påstod var tillåtet och jag noterade att han hade betalat utgifter som inte var tillåtna ur egen ficka.

"Vad jag fick reda på i går kväll var att hans fickor var fulla av CSC-pengar. Min källa lät det glida att CSC gav kommissionären tio tusen dollar att spela med, fick honom två biljetter vardera till tre av de bästa föreställningarna i Vegas och betalade till få sina flygbiljetter uppgraderade till första klass.

"Tja, det är vad jag vet. Men jag kan inte bevisa något av det just nu. Jag har bara ett vittne som kan bekräfta detta och jag kan inte vara säker på att han skulle gå med på att vittna."

"Sa du att han?"

"Ja, sir. Så ni kan se vilken röra det här skulle vara om vi försökte få till ett åtal baserat på den bevis vi har. Det hela skulle förmodligen kastas ut ur domstol."

Chefen sa: "Du har rätt. Vi vill inte skapa en sådan röra om vi inte har något hopp om en fällande dom. Jag oroar mig bara för att FBI tittar på oss för Vintage popcornmaskiner se hur vi hanterar det här. Det ser förmodligen ut till dem som om vi inte gör någonting."

"Tja, jag undrar vad FBI gör," sa jag. "CSC är inte bara ett Brodricksburg-problem. Förresten, du kanske vill hålla ett öga på kapten Ross också. Jag vet inte hur han knyter an till detta men jag får intrycket att han är orolig för att jag kan utreda Herr kommissionär, men jag vet inte hur han kunde veta det, jag har varit extremt försiktig, jag har inte lämnat några anteckningar där han kan ha sett dem och jag har inte sagt ett ord till någon om vad jag gör, förutom er förstås. En möjlighet jag överväger är att min källa nämnde vårt samtal för kommissionären och han kan ha sagt något till Ross, även om jag inte vet varför Ross skulle vara inblandad med kommissionär Buske."

"Du nämnde aldrig något av det här för Carrie?"

"Nej, sir. Jag skulle lita på henne men jag skulle aldrig ha försatt henne i en situation där hon kunde äventyra vare sig min utredning eller en av advokatbyråns klienter. Buske råkar vara en klient till Richard Mitchells."

"Jag ska hålla ett öga på kapten Ross. Och du bara fortsätter att gräva."

*****

Telefonsamtal

*****

I två veckor höll jag mig sysselsatt med mina vanliga rutiner på jobbet och lyckades lägga ner lite tid på att arbeta med CSC/kommissionär Buskes gåta. Jag försökte agera som om jag inte märkte att kapten Ross tittade förbi min kubik oftare än någonsin tidigare, men jag var noga med att se till att han aldrig såg mig arbeta med något kopplat till min utredning av kommissarie Buske.

Söndagen den 7 augusti var jag ute och spelade volleyboll med flera av de andra boendena i Riverview Apartments. Vi hade fyra lag och vi roterar matcher så att inget lag spelade mer än två matcher i rad. Under en av rasterna gick jag upp till min lägenhet för att använda badrummet och ta en kall drink. Jag hade precis hämtat en flaska vatten från kylskåpet när telefonen ringde. Jag tittade på nummerpresentationen och såg att det var Carrie.

Jag kunde inte föreställa mig vad hon skulle ringa om. Det är hon som fått besöksförbud mot mig så att jag inte skulle ringa henne. Jag funderade ett ögonblick på att inte svara men jag kunde inte ignorera samtalet.

"Hur mår du, Brian?"

"Jag klarar mig", sa jag.

"Hur är arbetet?"

"Okej."

Jag kände att hon försökte bygga upp till något som hon ville säga men var rädd för att säga det. För mig kan det bara vara dåliga nyheter. Skulle hon berätta för mig att hon ville skiljas eller att hon hade träffat någon ny?

"Hur är det på ditt jobb?" Jag frågade för jag visste inte vad jag skulle säga mer.

"Väldigt upptagen."

"Hör du, Carrie, jag vet att du inte ringde för att bara fråga mig hur jag mår. Vad du än vill säga till mig så skulle det vara lättare för oss båda om du bara sa det."

"Du har fel. Jag ringde precis för att höra hur du mår. Det har gått mer än Första gången veckor sedan vi senast pratade med varandra."

"Ja, det var ditt val. Om du har glömt det var det du som tog ut ett besöksförbud mot mig."

"Jag har inte glömt. Du gav mig inget val. Du förföljde mig. Jag såg dig titta på huset och jag såg dig sitta utanför mitt kontor.Du ringde mig hela tiden och jag kunde inte få dig att sluta. Jag ville inte göra det men jag var tvungen."

Jag kände hur spänningen lämnade min kropp när jag insåg att det värsta scenariot inte inträffade.

"Det är skönt att höra din röst igen", sa jag.

"Jag menade inte att besöksförbudet skulle avsluta all kontakt mellan oss", sa Carrie. "Jag borde förmodligen ha ringt dig tidigare men jag visste att du skulle bli arg och jag ville inte ta itu med det."