Laura Linney Porr

Sömnig medvetenhet gryr, mörkret ger långsamt vika för en svagt röd lyster som inte lyser upp någonting. Flytande svävande i flytande värme drev en tanke passivt över det nyvaknade sinnet.

"Vem är jag?"

Minnen flimrar precis utom räckhåll, splittrade bilder och halvformade ljud dansar vid hörselkanten.

"Var är jag?"

Osynliga händer famlar i mörkret som spårar över mjuka former den tjocka sirapen matchar kroppsvärmen så bra att allt verkar suddas ut till en massa.

Tiden går.

Hon är mer medveten nu, mer vaken. Hennes minnen mer sammanhängande hon är medveten om att tiden har gått nu och att hon har drivit in och ut ett tag.

"Vem är jag?"

Bilder bildas, en ung kvinna med långa mörka lockar och djupt bruna ögon, ett namn glider lockande utom räckhåll. Minnet splittras och något annat bildas, en gigantisk svart skugga blockerar ljuset och smaragdögon flammar från mörkret, drömmaren smakar rädsla när medvetenheten bleknar.

Den sovande vaknar.

"Laurie."

Namnet låser upp en flod av minnen där de blandade tankarna suddas ut och överlappar varandra.

"Jag heter Laurie."

Som om att komma ihåg sitt namn låste upp en ny nivå av medvetenhet blev hon medveten om en sveda i hennes bröst. Hennes lungor fyllda med den tjocka vätskan höll henne fortfarande uppe men nu kändes hon andfådd som om Novell Story Xxx hade sprungit hårt.

Att växla i mörkret var Supermodell Sex Novell nu det verkade mindre utrymme än det hade varit innan de mjuka formerna nu var helt formade. Nu har mörkret en gång tröstande blivit att begränsa varje andetag som kommer hårdare än det förra.

För första gången sträckte hon sig med ett syfte. Laurie knuffade mot den hårda vidden av sitt instängda fängelse och skrapade långa spår i det eftergivande materialet med naglarna tills det splittrades med ett mjukt vått ljud som slitande läder.

Laurie slöt ögonen hårt mot den plötsliga blicken och tryckte in händerna i springan och kände sval luft som torkade den slemmiga beläggningen på hennes fingrar.Med ett stadigt grepp tvingar hon gapet bredare och känner att det spänstiga materialet sträcker sig och sedan slits hon av när hon föll framåt i ljuset.

När hon stöter ut en stor gikt av vätska tar hon sitt första flämtande andetag av riktig luft, hostande och flämtande Laurie drev ut den sista vätskan ur lungorna, hennes ögon fortfarande hårt slutna mot det bländande ljuset och utmattad drev hon sakta tillbaka in i drömmarnas välkomnande famn.

Det var inte ett minnesfragment som väckte henne utan snarare en växande medvetenhet om världen omkring henne. Marken var varm och torr under henne men ändå hård när hon låg stilla och en mild bris tycktes smeka hennes kropp.

Från utsidan, för hennes öron försäkrade henne att hon fortfarande befann sig i ett slutet utrymme kom ljudet av vatten som rinner och lövens mjuka rörelser. Och dofterna som anföll hennes näsa verkade oändliga i främmande komplexitet och fyllde hennes mun med konstiga smaker. Laurie låg tyst ganska vaken men var ovillig att för ögonblicket öppna ögonen. Hennes minnen var fortfarande trasiga och splittrade och hon kunde inte komma ihåg någon anledning, men under de första ögonblicken av vakenhet var hon rädd för att se världen omkring sig.

Ett plötsligt väsande ljud öppnade hennes ögon och blinkade mot det plötsliga ljuset hon stod öga mot öga med en orm som snabbt gled ifrån henne förvånat över sandgolvet.

Laurie såg förvirrad på när ormen gled undan varje fjäll glittrade av brons och guld och den minsta fördjupning av den svaga rödaktiga nyansen som tycktes ligga över allt i hennes syn. Varje färg som flammade i omöjlig rikedom den fina vita sanden var hon halvt begravd i ett upplopp av regnbågsfärg när otaliga sandkorn reflekterade ljuset från den låga tunneln in i grottan. När hon rörde sin hand för att hålla sig stabil fick Laurie syn på sin egen hud och flämtade.

När hon väl var solbränd och mörk var hennes hud en omöjlig vit och genomsyrad Gruppsex en viss inre lyster som fick henne att glöda inifrån som bara skisserade det svaga mörkret i benen inuti.

När hon körde händerna över kroppen började hon undersöka sig själv och känna den silkeslena mjukheten i hennes vita hud, spåra handen längs hennes porslinskropp över bröstet hennes stora bröstvårtor den svagaste nyansen av mörkare rosa även hennes långa hår hängde spökvitt i mörkret. Växlande i sanden flämtade Laurie i chock, under hennes midja var hennes långa solbrända ben borta och ersattes av glödande vita spolar som en gigantisk orm.

Ett minne hamrade mot hennes undermedvetna och kräver uppmärksamhet, fragment av en dröm om en stor svart orm.

Hon hade arbetat i herrgården med att rensa upp den, den andra personalen hade försvunnit en efter en tills bara hon och den gåtfulla Anjou fanns kvar. Sedan blev hennes mardrömmar verkliga hennes arbetsgivares ex-flickvänner förvandlades till gigantiska halvormvarelser, tandstickan i halsen och den gigantiska svarta ormen som tittade ner på henne.

Lauries genomträngande skrik av förnekelse gjorde ont Smink avsugning hennes öron när det krossade luften på en tonhöjd som inget mänskligt öra någonsin kunde ha hört, i smärta knäppte hon händerna över öronen och skrek tills hon var hes, hennes långa skalade kropp vred sig i galna förnekelsekastningar stora vågor av sand i luften.

Laurie tystnade bara när ljuset som kom från den grova grottmynningen blockerades av något som rörde sig utanför.

"Laurrrrrrie" en hånande röst ropade sakta den minsta antydan till en italiensk accent öppnade dammluckorna på en ny våg av minne.

.Angelique svaldes långsamt av den flamhåriga Dawn när Maria höll den stackars stönande flickan upprätt, den gigantiska ormen öppnade sin mun och tog in henne.

"Gå bort. "Det finns inget botemedel mot detta, inget sätt att återgå till vad du var, det finns inget kvar av henne än minnen. Vänta bara tills du blir hungrig så får vi se hur länge din dyrbara moral varar, jag tänkte hjälpa dig vänja dig till saker för att ingen var där för att hjälpa oss, men om du ska vara så kan du ta reda på det på den hårda vägen."

Maria vände sig om och gled ut ur grottan med överraskande hastighet och när hon väl var borta kunde Laurie höra de svaga snyftljuden som snabbt försvann.

Laurie låg i sanden och tänkte ett tag, hon kom till besinning först när hon insåg att hon omedvetet har rullat den stora delen av sin långa kropp runt sig. Chocken skickade ett stort moln av bländande sand upp i luften som hennes spolar slog och kastade henne i väggen.

Under några ögonblick slog Laurie i panik innan hon insåg att hon hade slagit sig själv, låg stilla ett ögonblick släppte hon ut ett kort skratt åt sin egen dårskap.

"Ja, jag kommer aldrig att lära mig något att ligga här." ljudet av hennes egen röst verkade lugna henne lite av hennes gamla självbesittning återvände.

Att flytta hon hittade var bara svårt när hon tänkte på det, hon kunde glida runt i den lilla varma grottan med lätthet tills hon insåg vad hon gjorde och nästan föll över sina egna spolar. Hennes fjällande kropp var förvånansvärt känslig och gav lika mycket känsla som hennes mer normala utseende överkropp. Varje rörelse väckte en ny våg av sensation när hon kände hur hon rörde sig över stenar och skiftande sand. Varje rörelse verkade nästan enkel, med tanke på hennes storlek förväntade hon sig knappast att kunna röra sig alls, men hon kunde ändra sin enorma längd med mer lätthet än hon någonsin hade haft i sin ursprungliga form.

När hon sänkte sig sänkte hon sig in i tunneln, svaga minnen av att ha glidit hjälplöst in i den sandiga rännan ryckte i hennes sinnes hörn, men nu kunde hennes skalade kropp greppa båda sidor av tunneln på en gång vilket gjorde det förvånansvärt lätt att glida ut.

Utanför grottan fanns en lummig skogbevuxen trädgård, även om det i själva verket var en bild som bara varade tills man tittade upp för att se det grovhuggna taket av berggrund fullsatt med ljus som gav en illusion av naturligt dagsljus.

Laurie hade kommit hit och letat efter en plats för säkerhet när hon hade blivit attackerad, hennes arbetsgivare Eddie Black, en miljardär playboy, hade gömt denna plats under sin herrgård i det som en gång varit ett gammalt nedfallsskydd. Att tänka på sin slemmiga arbetsgivare fick henne att undra var han var nu, han hade försvunnit och lämnade herrgården i ett vrak och personalen hade fortfarande satt ihop saker och ting när en efter en person hade börjat försvinna. Först hade hennes chef kocken och sedan Angelique hennes bästa vän försvunnit tills bara hon själv och Anjou hade lämnats i huset ensamma och hemsökt av Eddies hemliga skapelser.

Förmodligen var Eddie nu ormmat tillsammans med Anjou och de andra även om Laurie kort föreställde sig att hitta honom gömd någonstans och slå ihjäl den hämndlystna jäveln tills han lovade att mirakulöst förvandla henne tillbaka till sitt gamla jag.

En blixt av ljus och färg skyndade sig förbi och bröt hennes drömmar och hon reagerade utan att tänka och sträckte ut handen för att rycka det fartfyllda föremålet ur luften i en suddig rörelse. När hon öppnade sin hand avslöjades en något chockad sångfågel som dess lysande fjäderdräkt var något rufsig av att bli så grovt gripen. Efter några ögonblick skakade fågeln av sig och lyfte till luften igen och lämnade Laurie som tog hand om den med en blandning av förvåning och förundran.

"Okej det här kommer att ta lite att vänja sig vid," sa Laurie tyst för sig själv och kände en hysterisk lust att skratta och tvingade sig själv att lugna sig och utforska sin omgivning. Nästan omedelbart märkte hon att delar av skogen låg i ruiner, hela träd utdragna med rötterna och hålen där massiva stenar hade slitits ur jorden och slängts runt som leksaker, på ett infall sträckte hon sig efter en fallen gren på armens bredd och förundrades när hon knäppte den som en kvist.

"Så supersnabb och superstark anmäl mig till en cape jag är en jävla superhjälte," skrattade hon för sig själv och kände hur hysterin steg igen, "vad är nästa röntgensyn?"

Som om hon var på väg att mullrade i magen och hon blev plötsligt medveten om att hon var hungrig.

Jag antar att det är bättre att jag går och letar upp köket, då tänkte hon för sig själv och masserade sin mullrande mage, det måste finnas något att äta här. Laurie tog sig till huvudentrén men fann det blockerat av flera enorma stenblock som hade staplats mot dörren. När hon utforskade resten av den enorma grottan upptäckte hon snabbt att en närliggande vägg bokstavligen hade krossats upp och avslöjade en låg, svagt upplyst passage som hon följde. Efter några trappor och flera sidogångar stötte hon på en dörr med en bildskärm som visar en vy av ett mörkt rörigt förråd. När hon öppnade dörren gled hon ut i rummet och märkte genast att taket var lika lågt som gången.

Det är inte stället som har blivit mindre, jag har bara blivit större, hon insåg från höjden på dörrkarmen att hennes huvud nu var cirka sju fot från marken.

När hon kände igen var hon befann sig gav hon sig iväg till köket glidande tyst på den tjocka mattan och njöt av känslan på hennes fjäll och förundrades över dofterna och dofterna som bombarderade hennes sinnen när hon drev genom huset som ett spöke.

Den hemliga trädgården kan ha varit i perennt dagsljus men på övervåningen rådde mörkret och huset var tyst som graven, när hon passerade genom huset märkte hon att alla skador hade städats bort och byggnaden reparerad.

Köket var en stor affär som kunde försörja en liten armé av bortskämda gäster med tillräckligt med personal, när Eddie och hans butler Anjou inte var i närheten hade det bara varit de tre som skötte platsen men Eddie behöll bokstavligen dussintals Inte typ av tjej personal på retainer i den närliggande staden redo att stiga ner så fort han återvände hem.

När hon öppnade ett skåp Teri Hatcher porrnovell hon sig en påse potatischips när hon letade efter något mer rejäl och var helt oförberedd på den fula smaken.

"Ugh yuck" hon spottade ut chipsen i avsky och kontrollerade användningsdatumet, chipsen smakade motbjudande och syntetiskt som att försöka svälja en munfull kemikalier.

Hon började gå igenom köksskåpen och kylskåpen och provade lite av allt och blev allt mer desperat men om och om igen smakade maten hemskt som om den var besmittad med kemikalier, frukten och grönsakerna smakade som hon mindes även om de också hade en mycket mindre kemisk eftersmak men de tillfredsställde inte hennes morrande mage och efter att bara ha ätit några få kände hon sig illamående och slängde genast upp maten i diskhon.

Med en sjunkande känsla insåg hon att det enda hon hade provat som inte fick magen att vända var lite kött och lite ost och även det hade smakat lustigt.Okej, så jag antar att jag inte blir vegetarian då, tänkte hon för sig själv och öppnade dörren till ingångsfrysen för att få ut något mer rejäl att laga mat.

Frysen var ett vanligt rum med stålväggar fyllt med fryst mat och hängande kött. Laurie hade varit inne tusen gånger men nu såg den förvandlad ut. Allt var skuggat i en märklig blågrå nyans och själva luften verkade som en solid vägg av mörker som hon fortfarande på något sätt kunde se igenom till den annars normala frysen.

"Herregud, jag har värmesyn" utbrast Laurie och insåg med en liten chock att hon såg den bittra kylan ungefär som hon hade sett värmen i sin egen kropp tidigare bara nu kände hon igen vad hon såg som en extra dimension av syn som överlappar hennes normala sinne.

När hon släpade fram en liten stek och förundrades över hur kylan samverkade med värmen från hennes fingrar slog hon igen dörren och började laga sin måltid.

En halvtimme senare började lukten av stekt kött precis smaka i luften när hon hörde ljudet av fotsteg som kom ner för trappan i närheten från personalutrymmet. I panik slog hon bänkarna och skickade ett lass kastruller som smattrade i golvet med svansen när hon försökte gömma sig i ett av förrådsrummen och fångade spetsen på sin egen svans i dörren och bet i läppen för att hålla från att skrika.

Ljuset i köket tändes och Laurie hann precis rycka in det sista av Bilresa leksaker innan en kort ung flicka med taggigt blont hår kom in i rummet iklädd nattlinne och uppenbarligen försökte väcka sig själv genom att gnugga sig i ögonen.

Flickan gjorde en dubbeltagning vid åsynen av det stökiga köket som tog in de kasserade matpaketen och de tömda skåpen och såg sig omkring i uppenbar förvirring.

"Sarah är du där?" flickan ropade med en orolig röst "Sarah om det här är ännu ett mellanmål sent på kvällen kommer jag seriöst att döda dig."

När hon såg flickan börja städa i röran såg Laurie hur hon blev hänförd, flickan glödde praktiskt taget med färg som var mycket mer livfull än hennes egen och när hon blinkade insåg hon att hon fortfarande kunde se en spektral bild av flickan upplyst i enbart livfulla röda och gula färger. nu syntes klänningen bara tydligt där den rörde vid huden och annars var det nästan osynliga nyanser av grönt mot de mycket tydligare konturerna av hennes lite knubbiga nakna kropp.

Men mest uppseendeväckande var flickans doft en lite mysk krydda nästan gömd under lager av deodorant och parfym som nästan gjorde henne snurrig, med en start insåg hon att hon saliverade och magen kurrade.

"Åh nej, det kommer inte att hända hon viskade häftigt till sin morrande tarm "du kan ha fläsk och gilla det" i fasa insåg hon att hennes hörntänder hade glidit ner för att bilda huggtänder medan hon såg flickan rengöra.

"Sarah. Flickan hade slutat städa och stod i det halvstädade köket och lyssnade uppmärksamt "Det här är inte så jävla roligt, du vet att jag är trött på att städa upp i din röra, sluta gömma dig och få in din rumpa här och hjälp eller jag är berättade för Mei Lin" med en muttrad förbannelse kastade hon det tomma paketet hon höll över rummet, stormade fram till dörren som Laurie gömde sig bakom och kastade upp den.

Det var ett ögonblick av ömsesidig skräck innan den namnlösa flickan skrek och sprang efter den, vilket lämnade Laurie hopkrupen i dörröppningens ögon ordentligt stängda och händerna tryckta hårt mot hennes öron mot smärtan från flickornas skrik. Långt bort hörde hon hur hon dundrade uppför trappan och dunkade längs golvbrädorna.

Laurie stod fortfarande där och undrade vad hon skulle göra härnäst när köksdörren till trädgården öppnades och en skrattande rödhårig ormkvinna trängde sig in i rummet.

"Nu när första jakten går, det var. det var bara roligt" fnissade hon hysteriskt "nu är du klar med att plundra i köket eller vill du vänta på att hon ska uppfostra de andra och komma och hitta dig?"

Nykomlingen var Dawn, en annan av Eddies tidigare flickvänner som Laurie antog att han precis hade tröttnat på för ett tag sedan, nu var hon helt och hållet glittrande kopparguldfjäll och solbränd hud med hår i färgen av lågor och glittrande orange ögon.

"Just nu har hon förmodligen väckt de andra två och de kommer utan tvekan att vara nere för att undersöka om ett ögonblick, så klart, om du vill stanna kvar för ett mellanmål vid midnatt så klarar jag det men du borde vara villig att förklara för Maria varför du inte bjöd in henne att dela dina ersättare." Hon slappade mot den öppna dörrkarmen och skrattade med ett sabeltandat flin.

"Jag tänkte inte äta någon jag lagade middag, jag visste inte ens att de var här," väste Laurie tillbaka och hörde ljudet av folk som pratade på våningen ovanför.