Gratis Tonya Harding Sex Story

Ett särskilt tack till en_extase, som nådigt och generöst gav sig tid att redigera denna berättelse.

Alla personer och karaktärer i den här historien är 18 år eller äldre. Vänligen kopiera, återanvänd eller reproducera inte utan uttryckligt skriftligt tillstånd från författaren.

*

En förort utanför San Francisco

mån 4 sept 2006 23:53

Jag är naken.

Joes breda hand ligger begravd i mitt hår och drar fingrarna genom det medan han vaggar mitt huvud i sitt knä. Hans andra hand smeker mitt ansikte, en grov tumme på den lilla mullvaden ovanför mina läppar. Han gnäller på mig.

"Sabine."

Han tar ett långt, lugnt slag och lägger sedan ner bongen. Han böjer sig över mig för att kyssa mig. Han retar upp min mun med sin och andas ut i ett jämnt, övat slag. Ett tjockt moln rinner in i min hals och i mina lungor som en varm, torr flod.

"Sah-bee-een." säger Joe igen, hans röst saktar ner till en raspig drönare.

Jag ser mitt namn som ett arrangemang av dammpartiklar. "e" löses upp, sedan "n", sedan alla andra bokstäver. "S" försvinner till ett suddigt moln. Namnet förångas inom några ögonblick. Det är inte min. Det kan vara vem som helst. Jag minns: det är någon annans. Min pappa längtade efter en Berättelsen om Dasani Leola på college och döpte mig sedan efter henne när jag föddes.

En tremor simmar uppför min ryggrad och delar sig i en miljon riktningar när den passerar in i mina nervändar. Han ler. Två rader med pärlor och porslin glimmar i det svaga ljuset, ljust mot hans siluett. Han lyfter upp mitt huvud ur sitt knä och släpper det ömt ner på mattan när han reser sig under mig. Nedslaget med golvet darrar i mig. Jag föreställer mig att min skalle spricker i hundra fragment. Tjock magma sipprar ut ur mitt huvud, krossad under tyngden av mitt ansikte.

Jag tar ett djupt andetag och ser att varje del av min kropp fortfarande är intakt. Joe håller på att lossa bältet. Hans fingrar är skickliga tarantelben som plockar i öglorna, drar läder från läder. Dessa enkla, atletiska gester upprepar sig i mitt sinne oändligt, outtröttligt. Jag märker en ensam tarantula som kikar över mitt knä.Den dansar sig längs med mitt lår på åtta duniga fingrar och kommer sedan till vila strax under min navel. Taranteln står beredd och alert, huvudet dras mot min fitta.

"Åh, gud, Sabine. du är så blöt", raspar han.

Mina ögon öppnas vid ljudet av Joes röst. Hans fingrar retar isär mina fittläppar. Han kör en tumme över min klitoris.

"Uunh." Ljudet av ett stön glider ut mellan mina läppar. Jag ser hur det susar snabbt i luften och ansluter sig till namnet som hade upplösts för inte så länge sedan. Ett bedövande, trögflytande hav omsluter mig, suger ner mig i sin understrå.

Jag kan höra Joe ropa till mig från ovan ytan.

"Hej, Sabine!"

Gud. Jag är så hög.

Tis 5 september 2006 07:40

De första minuterna av mitt sista år på gymnasiet går långsammare när vi ser hur vår lärare skriver färdigt på tavlan.

Han heter Hamilton Paulhan, alla kepsar med tjocka vita bokstäver. Ett generöst utrymme står fyrkantigt och upprätt mellan namnen, som är understrukna med ett rakt, fast kritadrag. HAMILTON. PAULHAN. Han bär sina smala chinos med ett svart läderbälte och bara lite under midjan. Snyggt instoppad i den är en krispig vit skjorta. Endast en knapp har ångrats. Blont hår, gråa ögon, breda axlar, renrakad. Täta, spända läppar. Han ser ut som en kuk.

Han dammar av händerna, vänder sig om och ser över oss. "Välkommen till Lit Honors, folk. Låt oss gå runt i klassen och presentera oss. Välj en bok från sommarens läslista och berätta vad du tyckte om den."

Skit. Jag är knullad.

"Låt oss börja med dig. Herre, precis här. Vi flyttar ner på bakre raden först."

Paulhan pekar tvärs över rummet på Bernard, den olyckliga nörden som bara råkar sitta bredvid mig. Vilken typ av kuk börjar klassintroduktioner på sista raden?

"Jag är Bernard", kväkar han. "Jag njöt verkligen av The Great Gatsby. Jag tyckte det var en upplysande inblick i jazztiden."

Fan, fan, fan. Det finns ingen tid att ta sig ur det här. Jag är flippar ut.Mitt sinne snurrar, mina handflator blir fuktiga. Jag tittar på Bernard, sedan på Paulhan. Hans armar är korslagda och tittar intensivt på mig. Han vet. Han kan se det i mitt ansikte. Ena hörnet av hans läppar ringlar sig i ett grymt leende, rikt på illvilja.

Bernard ritade färdigt.

"Fantastiskt, Bernard," Paulhan nickar mot mig. "Du saknar?" Hans mun är lite agape och frusen i ett halvt leende, i väntan på mitt spektakulära fumlande.

"Jag gillade The Great Gatsby också. Jag lyssnade på den på "Books on Tape" tidigt på sommaren, så detaljerna är lite suddiga." Ljusa skratt stiger upp från klassen. Det fungerar.

"Okej, rättvist. Hur är det med de andra. Gillade du Moby Dick?"

Är inte Moby Dick typ två tusen sidor lång?

"Uuhh, jag kom inte igenom Moby Dick, tyvärr. Det var bara så långt, vet du?"

Hela klassen vänder sig för att gapa mot mig. Paulhan har hållit fast vid mig och min lögn vickar utom min kontroll.

"Förlåt, fröken, vad heter du igen?" Paulhans halvleende är nu ett leende.

"Jag är Sabine."

"Vad sägs om Lord Jim, Sabine. Klarade du det?"

Nej. Jag skakar på huvudet.

"Gubben och havet?"

Nej igen.

"Walden?"

"Nej."

Jag kan känna hur mina kinder och mina öron rodnar. Min panikslagna puls hör.

"Jaså, Sabine, du har BDSM att ta igen."

"Jag vet, jag ska göra klart allt det där."

"Bra, då låter jag klassen testa dig i slutet av veckan. Ett speciellt frågesport bara för dig. Så vem är nästa?"

Jag krymper i min stol. Mitt hat mot honom kurrar och kurrar. Det tär på mitt inre medan jag sjuder av tilltagande förnedring. Men att få ögonkontakt med honom igen verkar bara konstigt skrämmande vid denna tidpunkt.

Äntligen är klassintroduktionerna över. Jag hade zonerat det hela i en ryslig längtan efter att krypa ihop till en boll och Studsande bröst Cum tittar upp och möter Paulhans stålsatta blick när han släpper en låda med pocketböcker på det runda bordet i mitten av rummet. Hans röst projekterar verkligen. Det bultar och studsar mot väggarna i klassrummet, mot mig, medan han utbrister:

"Okej, killar.Den första boken vi ska läsa är The Scarlet Letter. Det här är en fantastisk bok. Låt oss läsa igenom kapitel sex innan morgondagens lektion. Skriv ner alla frågor du har. Och kom ihåg att skriva ner några frågesportproblem för vår Sabine."

Han blinkar åt mig. I min perifera syn kan jag se rövkyssarna i klassen vända sig för att le och gnugga det i mitt ansikte.

Inom några minuter efter vår första lektion bestämmer jag mig för att jag skulle hata honom.

***

"Joe sa att du svimmade totalt över honom i går kväll."

Kate och jag sitter på gräsmattan i fyrhjulingen och dricker cola och tar in middagssolen. Hon är Joes tvillingsyster, min närmaste vän och min förtrogna.

"Sa han vad vi gjorde?" Jag fiskar efter registreringsbladet och drar upp det ur väskan.

"Nej, men jag vet att du busade med honom," Kate himlar med ögonen och suckar högt. "Varför går du för honom. Jag vet verkligen att han kommer att bli utsparkad från fotbollslaget i år. Han röker alldeles för mycket pott. Han är en sådan gigantisk förlorare."

Jag skannar arket. Jag kan inte tro det. Lärarassistent. Rum 54.

"Åh fan. Jävlar."

Kate tittar på mig, sedan på lakanet i mina händer.

"Vad händer?"

"Jag fick precis reda på att de satte mig i Paulhans rum som lärares medhjälpare. Kan du tro det här. Gud, jag skulle aldrig ha låtit dem välja åt mig."

Hennes ögon blir stora och runda.

"Hamilton Paulhan. Den nya engelska läraren. Du ska bli Hamilton Paulhans lärares medhjälpare?"

"Det här är så jävla. Jag ska gå till kontoret just nu och hämta en lapp."

Jag slänger min väska över axeln och reser mig för att ta mig över fyrhjulingen mot kontoret. Kate rycker registreringsbladet ur mina händer och gapar vantrot på det.

"Vad fan tror du att du håller på med. Sabine, har du sett honom. Han är liksom den hetaste mannen i livet. Jag skulle helt byta plats med dig om jag inte behövde ta igen PE-poäng!"

"Jaha, då släpper jag det bara, jag behöver inte ens de krediterna."

"Är du galen?" Kate flämtar, "Var inte dum. De kommer inte att låta dig tappa den.De behöver lärarassistenter och de kommer inte att ge dig en ledig period mellan lektionerna."

"Katie, den där skiten förödmjukade mig inför hela klassen för att jag inte läste under sommaren!" Jag är arg. Förvirringen dansar över hennes ansikte.

"Du var tvungen att läsa över sommaren. Varför gjorde du inte det. Det är så olikt dig att missa uppdrag!"

"Usch." Det är allt jag kan uppbåda. Skulden får mig att rysa.

"Sabine, herregud, du måste bara göra det. Snälla. Du har ingen aning om vilken tur du har!"

Den sjätte perioden ringer. Folkmassor i fyrhjulingen börjar sakta dra isär. Jag känner mig stel.

"Där går klockan," säger Kate och säger det uppenbara. "Jag måste till gymmet, så jag hörs senare!"

Hon flyger iväg, hennes ögon två tindrande, kärleksfulla små stjärnor.

"Berätta hur det går!" kvittrar hon.

***

Han är böjd över sitt skrivbord, en tjock hög med registerkort och lösa betygsboksidor utspridda framför honom. Han hör mig inte när jag tyst kliver över tröskeln.

Bara att vara i klassrummet igen gör att hårstråna på mina armar och min nacke borstar av oro.

Några få fåglar landar på trädets grenar utanför och visslar små fågelsånger. Jag överväger att skruva fast. Tanken väger ljuvligt i mitt sinne.

Jag ska precis vända mig om och skynda mig ut genom dörren när Paulhans röst stoppar mig i mina spår.

"Hej Sabine."

Jag ser tillbaka på honom. Samma skitätande leende. Jag är med på det.

"Du kommer precis i tid. Jag hörde att du skulle Vuxen telefon skådespelerska jobb min assistent."

Han sitter upprätt i stolen nu, en strimma av outtalat bus i ansiktet.

"Jaha." svarar jag svagt. Jag tvekar och lägger sedan till: "Det kommer att bli fantastiskt."

Ett litet leende lyser upp på hans läppar. Han lutar på huvudet som om han provade min skarpa sarkasm som ett sött vin. Sedan drar han huvudet bakåt och skrattar.

"Ha inte så ont om den här morgonen", säger han, lutar sig tillbaka i sätet och knäpper händerna över magen. "Det är inget personligt. Jag är ingen elak."

Hans nedlåtande ton är upprörande, och att vara ensam med honom ger mig lite mer mod än tidigare. Jag ser in i hans glada, hatiska ansikte och samlar upp så mycket hån jag kan erbjuda.

"Jag är säker. Om du inte har något emot det, skulle jag hellre byta ut den här perioden." Katrina Halili Hayden Kho Sex Tape sjunker in på ett tomt skrivbord och slänger ner min väska bredvid mig.

Det här verkar roa honom. Han fördubblar sig som i plötslig smärta, men hans skratt är djupt och strupigt. Det här går bara inte bra.

"Du har inga papper att betygsätta än så jag kan nog flyga, eller hur?"

"Åh, oroa dig inte, Sabine", säger han och torkar ögonen. "Jag är rädd att byta ut den här perioden inte är ett alternativ för dig. Ser du de där lådorna med läroböcker där borta. Jag behöver dem stämplade och numrerade."

***

Mitt elände intensifieras.

Tjugo minuter har gått, med trettio minuter kvar.

Jag har plöjt igenom bara en tredjedel av Paulhans berg av böcker. Skarpa, aromatiska kopior av Huckleberry Finn är öppna på första sidan, där nyfärgade nummer läggs ut för att torka. Jag öppnar högar och högar med poesiläroböcker för att upprepa rörelserna. En uppgift så enkel och vardaglig är nu mitt långsamma straff.

Jag tittar upp från arbetet för att titta på honom. Jag kan inte hjälpa det, det är av oro. Han är helt och hållet involverad i vilken lärarskit han än håller på med. Hans ögonbryn ryndes när han närmade sig skrivbordet, som om han retade isär något problem han desperat ville lösa. Kates ord smyger tillbaka in i min tankeström.

Är han söt. Nåväl, han ser inte dålig ut. Kanten på hans panna är något uttalad, vilket påverkar en subtil eftertänksamhet. Hans hår är smutsigt, lerigt blont. Hög, lite byggd. Hur gammal är han. Tjugofem. Kanske trettio. Hur som helst, när det gäller klädsel, kunde han lika gärna ha gått ut från en Banana Republic-annons. Mild. Jag drar självbelåtet slutsatsen att han är väldigt obeskrivlig.

Paulhans huvud snäpper upp, nästan instinktivt. Han fångar mig att stirra.

"Vad händer?" säger han helt nonchalant.

"Åh, kan jag gå på toaletten?" Jag sparkar mig själv inuti. Idiot!

"Ja det får du", svarar han kort och vänder sig tillbaka till sitt skrivbord. "Jag kan komma och hjälpa dig med de där läroböckerna när jag är klar med de här kurslistorna."

Ja du kan. Total kuk. Jag travar ut ur rummet utan att säga ett ord. När jag vänder hörnet lägger jag märke till dubbeldörrarna till kontoret.

Nu har jag chansen. Jag går tillbaka till Paulhan med dropplappen så kan han ta den och trycka upp den i rumpan.

***

"Vad menar du?"

Jag nästan kvävs av i Usa ryska Into. Och min desperation. Fröken Strand justerar sina rödbågade glasögon medan hon lutar sig in för att få en bra, sista look.

"Ja, jag är ledsen, älskling. Det finns Cock Dildo i Pussy keramikkurs och en idrottsklass som finns som valbara. Men det finns inget annat i sjätte perioden som du kan ta."

"Jag kan ta keramik!"

"Den klassen är full. Det finns en väntelista med elva personer på. Och du kan inte ta PE igen, du har redan alla poäng." Hon sitter tillbaka och tar av sig glasögonen. Hennes ursäkt är äkta och söt, men hennes medlidande kan inte hjälpa mig. Mina fingrar krullar av frustration.

"Finns det inte någon annan lärare som behöver en lärarassistent. Hur är det med fröken Reilly?"

"Sabine, alla har elever redan." Misstanken smyger sig in i Misses Strands röst och dämpar hennes brassiga twang. "Älskling, varför vill du så gärna byta ur herr Paulhans klass?"

Vad ska jag säga till henne. Att han är en jävla som jag knappt Stora naturliga bröstporr Att han förödmjukade mig för att jag inte gjorde min förberedande läsning, för att jag tillbringade hela sommaren med att bada i Kates pool och röka gräs?

"Det gör inget, fröken Strand, jag är säker på att jag kommer att klara mig. Jag hoppades bara att jag kunde ta keramik innan jag tar studenten." Hon strålar mot mig, hennes ansikte soligt av optimism.

"Oroa dig inte, älskling. Gott om tid för det i framtiden. Du oroar dig bara för att få de där hederskurserna ur vägen först."

***

Jag går tillbaka in i klassrummet. Jag kan knappt dölja min uppgivenhet.

Paulhan står vid det runda bordet i mitten av rummet, poesiläroböcker strödda över det hela. Han stämplar tålmodigt och metodiskt varje titelblad.Han tittar upp på mig och ler – ett rent, äkta leende.

"Hej Sabine", nickar han. "Låt oss få de här Twain-böckerna ur vägen."

Jag tvekar ett kort ögonblick innan jag går till hans sida och börjar stapla ihop böckerna. Jag kan känna hur han ser mig testa bläcket med fingrarna. Sidorna är torra.

Vi fortsätter så här i flera minuter: han stämplar, jag staplar och öppnar böcker. Vi jobbar tyst, stadigt. Jag tittar upp för att säga tiden. Tolv minuter kvar på klockan. Sekundvisaren lättar nedåt efter två. Tim- och minutvisarna är sorgliga och stilla.

"Så vad hindrade dig från att läsa, Sabine?" De nyktra orden tränger igenom min dröm. Han stämplade fortfarande och höll upp sidorna med långa, välvda fingrar. Hans röst förråder en antydan till nöje.

"Tja, jag var verkligen engagerad i jobbet hela sommaren. Jag jobbade på Great American Music Hall som praktikant. Jag antar att jag helt enkelt tömde på läslistan." Total lögn. Det var Kates jobb.

"Ah, jag förstår", säger han. Han trycker på stämpeln och trycker stadigt på dynan. För första gången lägger jag märke till hans armar i detalj. Paulhan hade kavlat upp ärmarna precis förbi armbågarna. Hans armar är solbrända och täckta av fina hår, fläckiga med små fräknar. Deras form är vacker. Muskler nära armbågskroken böjer sig försiktigt medan han arbetar. Hans händer och fingrar är stora men verkar fingerfärdiga. Detaljerna i en slående manlig hand är där: definierade knogar, vener som trasslar och väver runt den distinkta, strukturerade stommen av ben.

"I San Francisco?" han frågar.

"Ja."

"Jag spelade där en gång."

"Vad menar du?"

"Mitt band öppnade för Mogwai där för ett par år sedan. Jag spelade trummor efter att jag kom ut från Berkeley."

"Åh, det är coolt. Spelar du fortfarande nu?" Otrolig. Jag deltar i ett avslappnat samtal med den här krypen.

Nej, jag bara njuter av honom.

"En gång i tiden. Bandet bröt upp när sångaren åkte till England."

"Så nu är du engelsklärare. Är du ny?"

Han tittar på mig och ler.

"Ser jag ut som om jag är ny?"

Vad säger jag. Jag inser att jag inte borde ha sagt det jag sa. Det var dumt.

"Det tror jag inte."

Han skrattar. "Jag undervisade i San Francisco i ett par år. Det här är min första spelning utanför staden."

"Åh."

"Så ja, jag antar att jag är ny i den här skolan."

Jag vet inte vad jag ska säga härnäst, så jag håller tyst. Vi arbetar i tysthet i några minuter.

"Jag är i alla fall förvånad över att du missade alla läsningar. Din rekord säger mig att du är en exceptionell student. eller hur?"

Jag visste inte ens att lärare tittade på våra gamla betyg. Samtalet gör mig lite orolig. Att vara runt honom gjorde mig orolig, antar jag.

"Ja, det kan man säga."

"Barnen jag undervisade i San Francisco är en helt annan historia. Av alla jag någonsin har undervisat har du den högsta GPA just nu."

Är detta ens något han borde berätta för mig. Jag tror i alla fall att jag ser vart det här är på väg. Han försöker få mig att gilla honom, oavsett anledning han kan ha. Känner sig nog skyldig för att ha förlöjligat mig.

"Tja, jag antar att det finns en första för allt." Jag svarar med den mest slarviga, klyschiga kommentar jag kan komma på. Jag tittar på honom. Paulhan studerar mig intensivt, utan ord. Hans uttryck är oläsligt.

Klockan ringer.

Fre 8 sept 2006 15:24

Dagarna och nätterna kom och gick fram till fredag ​​morgon. De smälte samman till en grå, oändlig rad timmar. Jag slentrade tomt till skolan och tillbringade sedan nätterna och tidiga morgnar med att desperat sålla bland Cliff Notes och fusklakan, och sov inte mer än en timme åt gången.

Den "speciella frågesporten", som Paulhan gav mig i form av tio fråge-och-svar-problem, gick ännu snabbare. Berättelser, karaktärer, symboler, övergripande teman – allt är nu en dunkel, suddig fläck i mitt bleknande korttidsminne. Skulden över att ha missat min sommarläsning är utsläckt, och mitt hat mot Paulhan har blivit slitet och matt.

Vårt simteam funderar runt poolen och väntar på Misses Hoffman, vår tränare sedan många lojala år.Jag står i min baddräkt, mitt hår instoppat i min gummikeps. Huvudvärk. Jag är så trött.

Paulhan travar ut ur herrarnas omklädningsrum. Hans khakis är upprullade till vaderna, och han är i sandaler. Ett par aviator solglasögon, en svart pikétröja, urklipp i handen. Han ser kaxigare ut än någonsin.

Ett tyst sorl av spänning sveper genom laget som en febrig vind. Mina käkar öppnas av misstro. Det finns bara inget sätt.

"Okej killar, fröken Hoffman är ganska upptagen med lite personliga saker den här terminen, så jag tar över som er tränare." Min hand skjuter upp. Amature Sex Forum rinner plötsligt genom mig.

"Ja, Sabine?"

"Vad hände med fröken Hoffman. Undervisar hon inte fortfarande Pre-Calc den här terminen?"

"Tja, faktiskt." Jag kan inte se förbi hans löjliga nyanser, vilket irriterar mig. "Fröken Hoffman ville spendera mer tid med sin son den här terminen. Hon var tvungen att ta ledigt från fritidsaktiviteter."

Ännu ett sorl från simteamet. Inte för att de verkligen bryr sig - nästan alla tjejer i skolan är överhuvudtaget för honom.

Ah, visst, men inte jag.

". Låt oss komma igång. Var och en av er kommer att simma ett varv. Jag kommer att tajma er. Men svettas inte, det här är bara så att jag vet ungefär hur snabb du är."

Han drar upp en stoppur ur fickan och ger oss en vink att vi ska bilda en linje för mittfilen. Annie dyker ner i poolen från framsidan av vår linje. Alla tittar i tyst förväntan. Hennes drag är breda och graciösa, och på nolltid når hon andra änden. Hon dukar under vattnet och går tillbaka. Perfekt komponerad kommer hon upp på Paulhans fötter på drygt en minut.

Annie är inte den snabbaste tjejen i laget. Det är jag inte heller, men jag vill inte se långsam och slarvig ut. Det skulle vara för pinsamt. Att ha Paulhan som lärare och tränare kommer att sätta press på mig.